"Placera gärna hunden i ett badkar..."
Kategori: Allmänt
Så långt jag kan minnas, så har jag haft en hårväxt som klår det mesta.
Man kan säga att det gick att jämföra med ogräset ute i landet, hur mycket man än tog bort så kom det tillbaka lika snabbt. Lika snabbt och nu i större valörer!
"Men så fort ditt hår växer!" - Suckade min frisör.
Som tur var är, så var min mamma händig med saxen. För om man räkar lite lätt på det, så hade jag idag varit ruinerad om jag varit tvungen att gå till en "riktig" frisör.
Dom få gånger jag väl gjordet det, så fick jag även där höra.
"Men oj så tjockt hår du har, det är ju hur mycket som helst!"
Jag hade, som sagt, en hårväxt som klådde det mesta.
Men jag drogs med en och samma frisyr under större delen av min ungdom.
När jag gick gymnasiet fick jag chansen att ställa upp som en hårmodell på en salong i stan.
Det blev en heldag i frisörstolen där man färgade, stylade och fixade.
Min frisör hittade en riktigt snygg stil, en stil som jag inte sett mig i förut.
Så snygg jag blev!
Jag tittade mig i spegeln och blev faktiskt lite förvånad över det jag såg.
Luggen var dragen uppåt och åt sidan, sidorna hade lämnats lite längre på ena sidan av huvudet och hela frisyren andades nytt och fräckt!
Att mitt hår kunde se ut sådär, det hade jag aldrig trott.
Dagen därpå när jag kom till skolan, lät kommentarerna inte vänta.
Från att ha känt mig som skolans tönt, kände jag mig nu starkade än någonsin.
Förvandlad över en dag och allt satt i håret!
Från den dagen hade jag hittat min nya stil.
Det är rätt roligt när man tänker på det, på hur mycket en frisyr kan förändra en person.
Helt plötsligt kände jag mig säkrare, starkare, snyggare, modigare.
Jag kände mig inte lika blyg längre!
En ny jag föddes samma dag som frisören satte saxen i håret.
Dagarna gick, jag slutade skolan och var nu en vuxen "man" som skulle ge sig ut på nya äventyr.
Det var jag och mitt hår, vi för evigt!
Men så som de flesta vet, så föds man med genetiska koder från både mor och far.
Mor har en hårväxt som garanterat var resultatet till mitt svallande svarta hår.
Far har en hårväxt som en gång i tiden varit majestätisk, jag har sett korten.
Men sedan länge, var hans hjässa likt ett stort kalhygge. Rätt glest.
Min farfar har ett antal hårstrån kvar, lätträknade.
Min morfar tappade allt sitt hår som ungdom.
...
Ni kanske börjar ana vart jag är påväg.
Håret blev glesare och glesare, vinden sökte sig sakta in längs hårbotten.
Vikarna drog sig sakta tillbaka likt ett tidvatten.
När man fixat luggen, kunde man plötsligt se rakt igenom den.
Var det dags nu?
Skulle jag tappa allt hår redan?
Ska det verkligen gå såhär fort?
Jag stod där framför spegeln och kände hur den styrka jag än gång kände sakta försvann.
Modet och självkänslan vacklade i mitt inre.
Det var som att mina superkrafter, som suttit i håret, nu tappat sin effekt.
Jag avskydde hur jag såg ut i mitt hår!
Men jag kämpade med att inte låta det synas.
Så en kväll, när jag var på en fest hos mina vänner, kom det på tal.
Jag berättade hur tråkigt det kändes att mitt hår började bli tunt.
Oroad var jag dessutom, oroad över hur jag skulle se ut utan hår.
Nästan så att man skulle raka av det lilla som fanns kvar, bara för att se hur jag skulle komma att se ut.
Skulle det vara gräsligt, då var det väl mössa som gällde livet ut.
"Vi har en trimmer om du vill göra det nu!"
...
Instruktionerna löd:
"Placera gärna hunden i ett badkar när ni ska trimma pälsen"
Ja, det var kanske inte någon lyxig frisörsalong jag var hos.
Det var inte ens ett redskap avsett för människor.
Kompisarna hade en trimmer som de brukade klippa sin hund med.
Spelar väl ingen större roll, tyckte en annan.
Så sagt och gjord.
Vi placerade "hunden" i badkaret och min vän Hans gick glatt igång med trimmern över hjässan.
Från den dagen har jag fortsatt att snagga mitt hår, visserligen inte med en hundtrimmer.
Men jag gillade det jag såg.
Jag passade faktiskt rätt bra utan hår, lite naket, men det funkade.
Hade även sedan ett litet tag innan, låtit skäggstubben få vara kvar med några millimeter.
Nu när jag inte längre hade något hår kvar på huvudet, kändes skägget mer distinkt.
Jag uppskattade att inte vara helt renrakad, utan att ha något som gav ansiktet lite karaktär.
Stubben fick vara kvar, men rakades alltid ned till en lagom längd.
Detta var våren 2011.
Nu är vi inne i 2016 och jag har hittat tillbaka igen.
Jag har äntligen en frisyr som ger mig en härlig känsla.
Säkrare, starkare, snyggare, modigare!
Jag ser mig i spegeln och ler.
Tänk att den frodiga hårväxten även gällde mitt skägg!
Efter att alltid klippt ned skägget till en lagom stubb i 5 år, så lät jag det nu få växa vidare.
Men den berättelsen, den tar vi avstamp i nu!
/Herr Skägg
Man kan säga att det gick att jämföra med ogräset ute i landet, hur mycket man än tog bort så kom det tillbaka lika snabbt. Lika snabbt och nu i större valörer!
"Men så fort ditt hår växer!" - Suckade min frisör.
Som tur var är, så var min mamma händig med saxen. För om man räkar lite lätt på det, så hade jag idag varit ruinerad om jag varit tvungen att gå till en "riktig" frisör.
Dom få gånger jag väl gjordet det, så fick jag även där höra.
"Men oj så tjockt hår du har, det är ju hur mycket som helst!"
Jag hade, som sagt, en hårväxt som klådde det mesta.
Men jag drogs med en och samma frisyr under större delen av min ungdom.
När jag gick gymnasiet fick jag chansen att ställa upp som en hårmodell på en salong i stan.
Det blev en heldag i frisörstolen där man färgade, stylade och fixade.
Min frisör hittade en riktigt snygg stil, en stil som jag inte sett mig i förut.
Så snygg jag blev!
Jag tittade mig i spegeln och blev faktiskt lite förvånad över det jag såg.
Luggen var dragen uppåt och åt sidan, sidorna hade lämnats lite längre på ena sidan av huvudet och hela frisyren andades nytt och fräckt!
Att mitt hår kunde se ut sådär, det hade jag aldrig trott.
Dagen därpå när jag kom till skolan, lät kommentarerna inte vänta.
Från att ha känt mig som skolans tönt, kände jag mig nu starkade än någonsin.
Förvandlad över en dag och allt satt i håret!
Från den dagen hade jag hittat min nya stil.
Det är rätt roligt när man tänker på det, på hur mycket en frisyr kan förändra en person.
Helt plötsligt kände jag mig säkrare, starkare, snyggare, modigare.
Jag kände mig inte lika blyg längre!
En ny jag föddes samma dag som frisören satte saxen i håret.
Dagarna gick, jag slutade skolan och var nu en vuxen "man" som skulle ge sig ut på nya äventyr.
Det var jag och mitt hår, vi för evigt!
Men så som de flesta vet, så föds man med genetiska koder från både mor och far.
Mor har en hårväxt som garanterat var resultatet till mitt svallande svarta hår.
Far har en hårväxt som en gång i tiden varit majestätisk, jag har sett korten.
Men sedan länge, var hans hjässa likt ett stort kalhygge. Rätt glest.
Min farfar har ett antal hårstrån kvar, lätträknade.
Min morfar tappade allt sitt hår som ungdom.
...
Ni kanske börjar ana vart jag är påväg.
Vikarna drog sig sakta tillbaka likt ett tidvatten.
När man fixat luggen, kunde man plötsligt se rakt igenom den.
Var det dags nu?
Skulle jag tappa allt hår redan?
Ska det verkligen gå såhär fort?
Jag stod där framför spegeln och kände hur den styrka jag än gång kände sakta försvann.
Modet och självkänslan vacklade i mitt inre.
Det var som att mina superkrafter, som suttit i håret, nu tappat sin effekt.
Jag avskydde hur jag såg ut i mitt hår!
Men jag kämpade med att inte låta det synas.
Så en kväll, när jag var på en fest hos mina vänner, kom det på tal.
Jag berättade hur tråkigt det kändes att mitt hår började bli tunt.
Oroad var jag dessutom, oroad över hur jag skulle se ut utan hår.
Nästan så att man skulle raka av det lilla som fanns kvar, bara för att se hur jag skulle komma att se ut.
Skulle det vara gräsligt, då var det väl mössa som gällde livet ut.
"Vi har en trimmer om du vill göra det nu!"
...
Instruktionerna löd:
"Placera gärna hunden i ett badkar när ni ska trimma pälsen"
Ja, det var kanske inte någon lyxig frisörsalong jag var hos.
Det var inte ens ett redskap avsett för människor.
Kompisarna hade en trimmer som de brukade klippa sin hund med.
Spelar väl ingen större roll, tyckte en annan.
Så sagt och gjord.
Vi placerade "hunden" i badkaret och min vän Hans gick glatt igång med trimmern över hjässan.
Från den dagen har jag fortsatt att snagga mitt hår, visserligen inte med en hundtrimmer.
Men jag gillade det jag såg.
Jag passade faktiskt rätt bra utan hår, lite naket, men det funkade.
Hade även sedan ett litet tag innan, låtit skäggstubben få vara kvar med några millimeter.
Nu när jag inte längre hade något hår kvar på huvudet, kändes skägget mer distinkt.
Jag uppskattade att inte vara helt renrakad, utan att ha något som gav ansiktet lite karaktär.
Stubben fick vara kvar, men rakades alltid ned till en lagom längd.
Detta var våren 2011.
Nu är vi inne i 2016 och jag har hittat tillbaka igen.
Jag har äntligen en frisyr som ger mig en härlig känsla.
Säkrare, starkare, snyggare, modigare!
Jag ser mig i spegeln och ler.
Tänk att den frodiga hårväxten även gällde mitt skägg!
Efter att alltid klippt ned skägget till en lagom stubb i 5 år, så lät jag det nu få växa vidare.
Men den berättelsen, den tar vi avstamp i nu!
